Att ta Ricko till sitt hjärta och dela sitt liv med honom har verkligen inte varit svårt. Denne lille kattkille är nog en av de snällaste och mest självständiga som jag träffat hittills. Och detta visade han redan den första kvällen som han kom in i vårt hem.

Glad och full av liv och bus klev han ur sin transportbox, utan den minsta rädsla eller tveksamhet. Och givetvis så fräste husets övriga katter ögonblickligen åt honom och tyckte att han var "en liten äcklig inkräktare", som de inte alls var intresserade av. Ricko tittade då bara lugnt på dem en stund, och det verkade som om han tänkte: Jaså, ni vill inte leka med mig…men hallå, där ligger ju en leksaksmus…då slår jag ihjäl den alldeles på egen hand. Och så skuttade han iväg och lekte och busade ensam, och de övriga katterna satt förvånat kvar med "långa nosar", och hade direkt förlorat första ronden.

Precis på samma sätt har han fortsatt sin väg genom livet bland de övriga katterna. Han är en tillgiven liten katt och går gärna fram till de övriga och stryker sig mot dem. Men om den utvalde inte är på humör för kel just då, så går han bara vidare och är lika glad ändå. Han har aldrig retat eller utmanat någon av de andra katterna, och därmed har det heller aldrig blivit något bråk eller slagsmål på grund av hans närvaro i huset.

Idag är han accepterad som en flockmedlem, och även om några av de vuxna katterna fortfarande håller en viss distans, så fungerar allting utan problem. Han kan ligga tillsammans med Diva i soffan, och då håller hon sin tass runt hans kropp och de sover gott tillsammans. Ada och Atlas tycker att han är ganska kul att leka med, och hänger gärna med på hans upptåg. Kulmen på detta var nog för några dagar sedan, när Atlas sprang som en galning genom lägenheten, med Ricko hängande runt halsen och bitandes i hans öra. Så det går ganska vilt till när de kommer igång och leker. Men han kan även ensam hålla på och leka med olika leksaker långa stunder, och har aldrig haft några problem med att sysselsätta sig.

Även mitt (och Uffes) förhållande till Ricko har varit hur lätt som helst. Han är som sagt oerhört snäll och accepterar allting utan några större protester. Varje dag när jag går till jobbet så följer han mig ut till ytterdörren, och ser lite ledsen ut när jag stänger och går. Och när jag kommer hem igen, kommer han springande i full fart och möter mig, för att bli klappad innan jag ens hinner ta av mig ytterkläderna.

När det gäller mat så är han en "supertiggare", och kommer och gnäller så fort man öppnar kylskåpet. När man lagar mat, sitter han precis vid fötterna på oss och gnäller med jämna mellanrum, för att visa att han finns och inte får bli bortglömd. (Har snubblat över honom ett antal gånger redan.) Och när man äter, så klättrar han upp och skall mycket noga kolla vad som finns och gnäller hjärtskärande för att bli bjuden. Och han är vad vi brukar benämna "slasktunna", som äter i stort sett allt han blir bjuden på, inklusive franskbröd med bara smör på och potatis. Det enda han fått prova men inte velat ha, var en bit kokt morot. Den tog han in i munnen och tuggade på, men sen spottade han ut den igen och tittade på mig som om jag just förolämpat honom å det grövsta. Och sen satsade han på att försöka lura till sig Uffes pannbiff istället. Idag så är väl de största favoriterna Lönnebergaskinka, Roberts medvurst, Skagenröra, kassler och kycklingfilé. Men givetvis också allt övrigt kött och fisk som serveras till middag i vårt hem.

Att bada är inte heller något problem. Ricko är lite skygg precis när man startar duschen, men när man sedan har påbörjat det hela, står han lugnt och snällt och försöker inte ens springa undan. Han är inte rädd för att bli fönad heller utan sitter snällt kvar medan man håller på. Mot slutet kan han bli lite otålig, men det beror säkert på att jag är ovan, och att det därför tar för lång tid innan det blir färdigt. Givetvis får jag varje gång underkänt av Uffe, att något av bad eller föning inte är gjort ordentligt, men Ricko och jag är precis lika glada ändå. Jag är ju nybörjare på detta, så med lite mer träning skall jag säkert en dag kunna visa upp Ricko perfekt badad och fönad.

När det gäller utställning så har det så här långt inte dykt upp någon som jag har varit intresserad av att åka på. Men givetvis skall jag ta med mig Ricko när jag hittar något lämpligt, för att han skall få vänja sig vid utställningar och allt vad detta innebär. Ett första litet test blir RHK:s klubbmästerskap i Falkenberg på Kattens Dag den 3 december, där vi givetvis skall delta. Dock är jag fullständigt övertygad om att han kommer att klara detta med glans. Han är så lugn och trygg i sitt sätt, att det säkert inte skall bli några problem för honom, varken att träffa främmande människor eller andra katter.

Som ni ser så är allting bara lugna gatan med mig och Ricko, och jag är jätteglad att just han blev min katt. Tack Kicki och Anders för att ni föder upp dessa underbara Boggie's-katter, och tack Uffe för att du gav mig Ricko. Jag lovar att göra mitt bästa, för att ta hand om honom på bästa sätt.

Jag återkommer med fler berättelser om honom längre fram, så ni kan följa både hans utveckling och min utveckling som kattägare. Och förhoppningsvis så går det väl för både honom och mig.