Alla vet säkert att det är Uffe som står som innehavare till stamnamnet S*Stopets och därmed också är registrerad ägare till samtliga katter i katteriet. Därför är det också han som står som utställare till katterna när vi åker på utställning, och jag har bara följt med som en hjälpreda, och arbetat lite mer bakom kulisserna, så att säga.

Oftast när vi åker på utställning, är vi inte bara utställare, utan ställer istället upp som funktionärer åt arrangörsklubben. Uffe brukar gå assistent hos någon domare och jag brukar "rycka in" i café, information, entré eller liknande. Och då blev det vid några tillfälle så, att Uffe inte hade möjlighet att gå ifrån sin domare när vår katt skulle upp till bedömning, utan det blev jag som fick gå fram med katten till vår domare. Men det var ändå Uffe som stod för prepareringen av katten, så jag kunde bara göra en "snabbkamning", (med hjälp av "Dockans" uppfödare Kicki), innan jag äntrade domarbordet med katten. Och detta har väl fungerat utan några större problem.

Precis på detta sätt var det tänkt att allting skulle fungera, när vi den 9 september kom till Västsvenska Kattklubbens utställning i Mölndal. Jag skulle tillsammans med Kicki ta hand om informationsdisken, och Uffe skulle gå assistent hos Hannah Jensen. Och det slumpade sig så att Hannah även skulle döma "Dockan", så jag förväntade mig en lugn dag, där Uffe skulle ta hand om allting själv.

MEN…..

Givetvis stod jag bland åskådarna under "Dockans" bedömning och kunde glädja mig åt att hon utan problem fick sitt andra CAGCIB. Men så fort detta var klart, kom Kicki och drog mig i armen och sa att jag måste följa med henne. "Du måste preparera din katt för han skall upp till domaren nu", sa hon. Självklart protesterade jag och svarade bara att jag faktiskt inte har någon katt. Då kom nästa chock! Anders stack en utställningskatalog under näsan på mig och uppmanade mig att läsa. Och då får jag se att mitt namn står som ägare till en av katterna som skall ställas ut. Helt oförstående står jag bara där, och fattar inte ett dugg av vad som händer runt omkring mig.

Kicki öppnar sin bur och lyfter ut ett litet rött knyte och sätter i famnen på mig. "Du får kamma honom, torka hans ögon och göra honom i ordning, för han skall upp till domaren nu", säger hon bara. Och sen börjar hon själv kamma en av de andra katterna som finns i buren.

Fullständigt handlingsförlamad står jag bara där med katten i famnen. Jag tittar på honom och han tittar på mig, och ingen av oss förstår nog riktigt vad det är som händer. Jag känner hur tårar börjar tränga fram i mina ögon, och inom mig så skriker en fullständigt hysterisk röst: "Du vet mycket väl att det är Uffe som kan kamma och sköta katter! Detta kommer du aldrig att klara av! Du har ju inte en aning om vad det är du skall göra! Acceptera inte detta, utan lämna ögonblickligen tillbaks katten till Kicki, som är kapabel att ta hand om den! Och med dessa känslor inom mig, stod jag bara där som en staty, och gjorde inte något alls.

Efter vad som kändes som en evighet, tog Kicki katten igen och gjorde honom i ordning inför bedömningen. Sedan satte hon honom i famnen på mig igen, och skickade fram oss till domaren Dorte Kaae. Han fick en jättefin bedömning och i slutändan förlorade han bara mot en hona, som var äldre och därmed både större och mer utvecklad. Men helt ärligt så minns jag inte så mycket av detta, eftersom hela mitt inre fortfarande var i fullständigt uppror, och absolut inte ville ta till sig denna katt.

Efter bedömningen gick jag bara tillbaks med honom till buren och sen ville jag inte tänka mer på detta "spektakel" som jag dragits in i. Men då fick jag givetvis höra hela historien bakom händelsen. Alltsammans var en soppa som kokats ihop av Uffe, Kicki och Anders.

Uffe tyckte att jag kunde få ha en egen katt att ta med på utställningar, och inte alltid bara hjälpa till med hans katter. Därför hade han köpt katten av Kicki och Anders och den skulle alltså vara en present till mig. Och denna planering hade alltså pågått ett bra tag bakom min rygg, vilket inte bättrade på mitt humör .

Så när jag efteråt mötte Uffe i utställningshallen, väste jag bara "SKURK" åt honom, och sen vände jag på klacken och gick. Och resten av lördagen funderade jag väldigt mycket fram och tillbaka, om jag verkligen skulle ta emot katten eller inte.

När jag vaknade på söndagsmorgonen så hade både mitt hjärta och min hjärna bestämt sig för att jag ville ha katten. Men tjuv- och rackarspel kan spelas från två planhalvor, så jag berättade inte detta. Jag bar fram honom till domaren och återigen fick han en suverän bedömning. I nomineringarna förlorade han bara mot den katt som blivit Best Of The Best på lördagen, så det var verkligen ett gott betyg. Men på alla frågor, om jag tänkte behålla honom, så svarade jag bara: Det vet jag inte än! Jag får bestämma mig senare när vi skall åka hem!

Söndag kväll den 10 september 2006 följde så Boggie's Rikitikitavi med mig hem, och jag var återigen kattägare. Han är en fullständigt bedårande liten katt och det har inte varit några problem med honom alls. Men helt ärligt kan jag ändå säga: Uffe, Kicki och Anders: Ni låg inte väl till hos mig under ett antal timmar den lördagen.


.